Jag & Virtua Fighter

”Jag & Virtua Fighter” är din och Virtua Fighter fansens personlig sida. Här kan du läsa fansens Virtua Experience, exempel första mötet med Virtua Fighter eller första lyckade Throw Escape upplevelser. Ordet är som vanligt fritt, vad som helst som har med dig och spelet Virtua Fighter att göra.
Du får mer än gärna dela med dig din Virtua Fighter Experience med andra Virtua Junkies!

 

 

Virtua Fighter 4


jag_vf_001.jpg

Det är svårt att vara objektiv när man recenserar ett spel som så drastiskt ändrat ens inställning till tvspel. Sedan Final Fantasy VII har jag mestadels spelat rollspel till konsoler. De få undantagen är storspel som THPS2, GTAIII och Silent Hill. Jag har varit ute efter den perfekta storyn, i jakten på denna lyckades jag glömma bort spelglädjen helt. Ett spel, oavsett vad det var för spel, skulle innehålla en story, annars kunde jag inte tycka att det var särskilt intressant. Utmaning var något som bara står ivägen mellan mig och storyn. Virtua Fighter 4 väckte mig ur min trångsynthet.

Spelsystem deluxe

Att lära sig att förstå Virtua Fighter kan liknas vid att lära sig fysik på universitetsnivå. Det är en process. Man måste lära sig att gå innan man kan försöka springa. Det som orsakar detta är VF:s extremt utstuderade spelsystem. Alla små detaljer bygger en helhet som är perfekt balanserad, en helhet som kräver allt av spelaren utan någon som helst pardon. Grunderna är enkla. Din gubbe börjar på vänster sida, din motsåndare står till höger i början. Din uppgift, till synes enkel, är att slå på din motståndare tills dennes livsmätare är helt tömd. Upprepa några gånger så vinner du matchen. Enkelt. Bedragande enkelt. Men det finns så många olika detaljer att jag helt enkelt inte kan annat än att skrapa på ytan utan att tråka ut läsaren. Bara en så enkel sak som ett vanligt slag kan vara avgörande. Den som behärskar det enskilda slaget är ofta den som vinner. Att sedan ha full koll på vilka kast man ska försöka fly är sedan något som närmast kan likna en vetenskap. Det kräves erfarenhet, teknik och starkt psyke för att spela på högsta nivån och därmed delta i tävlingarna som hålls lite nu och då i Japan.

Spelet i korta drag

Det finns några olika spellägen, Arcade är fort över, VS räcker för evigt. Men för den ensamme spelaren är det Kumite som gäller. I detta spelläge får man möta en oändlig ström av moståndare. Vinnst belönas med nya kläder och prylar. Dessutom finns ett rangsystem, fyller man olika kriterier så går man upp en rang. Dessutom finns ett träningsläge som är spelets absoluta storhet. Förutom att träna alla olika kommandon så kan man spela Trial-läget. Här testas man i olika saker som t.ex. Evade-throw-escape-guard och att anfalla motståndaren när denne är sårbar. Det är i detta läge som man lär sig grunderna i spelet. Vill man veta mer måste man läsa FAQs och diskutera på olika forum, spelets djup är nästan oändligt så spelet kan inte lära ut allt i ett träningsläge. Det är inte hållbart, utvecklarna skulle inte hinna med att göra något sådant. Det finns ett antal karaktärer, alla med olika styrkor och svagheter. Dessutom har alla karaktärer olika strategier, Aoi kan t.ex. lura motståndaren genom att avbryta vissa av sina attacker mitt i, Pai ser till att sätta motsåndaren ur balans för att ge större skada med serier av attacker, Jeffry kör med råstyrka, Lion kör ett marknära spel och har många olika nivåvariationer i sina serier. Det som ändå är så förvånansvärt är att alla karaktärer spelas olika av olika spelare. Det finns alltid alternativ till det som SEGA förutbestämt och de flesta kör sitt eget race, provar egna kombinationer och har egna strategier. Detta ger en enorm mångfald, spelar man mot en motståndare för första gången vet man aldrig vad man kan vänta sig.

VF4 som det ska spelas

Det finns en utbredd VF-kultur i Japan. Stora tävlingar hålls, media bevakar och det drar stor publik. Något som de flesta gamers här i Sverige är helt ovetande om. Anledningen till populäriteten är förmodligen att arkadkulturen i Japan är så pass utvecklad. Och att möta olika typer av moståndare är mycket viktigt för att man ska utvecklas som VF-spelare. Därför är arkadhallar så otroligt viktiga för en VF-spelare. Datorn kan erbjuda motstånd, men den går alltid att lära sig att förutsäga, till skillnad från levande motståndare. Så vill man bli en bra VF-spelare måste man möta många olika människor och spela regelbundet. Och man måste även skaffa sig en arcade stick för hemmabruk, det är inte möjligt att använda handkontrollen i någon större utsträckning.

Sammanfattning

Virtua Fighter 4 är svårt att komma in i och det tar tid. Men det är mödan värt. När man går segrande ur en jämn match mot en mänsklig motståndare får man sin belöning, inte många spel erbjuder sådan otrolig tillfredställelse. Det är nästan obeskrivligt roligt. Virtua Fighter 4 finns det gott om i begagnathyllorna i spelbutikerna, många har köpt det, tröttnat fort och gett upp. Så en varning är på sin plats, det är inte säkert VF passar just dig, man måste ha rätt inställning, viljan och lusten att lära sig. Annars tröttnar man fort. Å andra sidan, när man väl lyckats komma in i spelet så tar det över ens liv. Och Virtua Fighter 4 håller mig fortfarande gisslan, efter snart ett års (nästan) dagligt spelande.

Perfekt. Men bara för den som verkligen vill.

MadArab

 

Virtua Fighter 3tb


 

jag_vf_002.jpg

 

Motorn är extremt välutvecklad då timingen är mycket mycket tajt (och avgörande) samt kollitionerna pixelskarpa … Kontringarna kräver kännedom och absolut precision (vilket gör dom extremt tillfredställande att utföra), timingen under vilken man ”buffrar” sina slag är extremt utstuderad då en skicklig spelare på ett perfekt avvägt sätt hinner göra mycket mer avancerade attacker än en nybörjare – och det handlar väldigt lite om att kunna en slagföljd utan mer om att använda det man kan vid exakt rätt tillfälle … Alla attacker har en tydlig fördel/nackel och är dessutom extremt välbalanserade … Framför allt får man känslan av att man själv sätter ihop en kombination istället för att slå in en fördefinerad alá Namco … Intuition är ordet … – sen då? VF4 kommer, det innehåller en massa drävel som val av attiraljer, sparande av repriser och ett träningsläge med en moveslist – Yu har själv förklarat att 3an varit för svår & medgett att alla inte är beredda att dedikera sitt liv till det (vilket full insikt i VF3tb kräver) …

bergman

 

SEGA webb


  • The timing and all aspects of gameplay from the arcade simply run perfectly on PlayStation2.
  • All you need are some pals to play the game, a decent TV and decent sound, and it IS the social arcade experience. End of story.
  • Virtua Fighter has been likened to chess, while other fighting games compare merely to draughts.
  • It’s a deep, technical and instinctive game of skill, timing, geometry and physics.
  • All I know is that as far as games go, this really is something else. If you like that kind of thing. Which I do.

http://www.segaweb.com

 

Virtua Fighter


jag_vf_012.jpg

Jag hade spenderat ett par hundra yen i SSF2 och skulle just ut från lilla arkadhallen som låg i källaren vid tunnelbanestationen. Det fanns faktiskt två Super Megalo 50 med spelet Virtua Fighter vid ingången men av nån konstig anledning märkte jag inte det, kanske pga att jag inte visste vad Virtua Fighter var för ett spel!?
Hur som helst så var jag på väg ut från arkadhallen, precis på väg ut hörde jag: ”Ajf’n … satan min nacke!”, -”Ha! Där fick du smaka på min Splashmountain!”. Jag undrade vad de spelade och vände mig om, det var mitt första kontakt med spelet Viruta Fighter …
Före Virtua Fighter så var jag stor fan av Capcom och SNK’s fightingspel, bland annat Street Fighter, Garoudensetsu och Samurai Spirits mm men spelet Virtua Fighter förändrade helt min syn och uppfattning om vad egentligen ett fightingspel är …
Jag stannade upp och gick tillbaka mot gigantmaskinen Super Megalo 50 där de spelade. Jag undrade vad som fick de att säga sådana fysiska känslor för ett spel genom att bara tittar in i en platt monitor? Jag stod bakom de och tittade ett par matcher och förstod senare varför de sa som de sa … Att se dessa verklighetstrogna människoliknande polygonkaraktärer i rörelse gjorde starkt intryck på mig, det var något helt nytt! Jag menar, titta bara på grafiken och jämför med de klassiska fightingspel som fanns just då!? Det gick inte att jämföra, spelupplägget och allt var totalt annorlunda och nyskapande. Sen dess har jag varit fast i tresket, spenderade kanske upp emot hundratusen kronor. Det var eller ÄR ett spel där till sist pengar inte har någon betydelse, dvs beroendeframkallande är väldigt väldigt stort (arc)! När man vaknar till så var plånboken tom med mynt och sedlar, hade tydligen spenderat runt 1000 kr på en kväll … Lite olyckligt det där med ekonomin men det är verkligen ett spel som ni måste testa och ge en chans. När ni väl kommer så långt in i spelet att ni märker hur bottenlös djup spelet erbjuder tekniskt och taktiskt i VS så lär ni inte kunna sluta … ni sitter också fast i träsket! Grattis, du har blivit en Virtua Junky!

Lau.VF

 

Hunger!?


jag_vf_004.jpgJorå. Farligt är det. Mycket farligt. Jag kom hem klockan 18 och spelade till 21… trots att jag var hungrig hela tiden. Senaste gången jag fullkomligt ignorerade hunger för att lira ett spel var Final Fantasy VII … Jag hade som många andra lessnat en aning på tvspelen, men Virtua Fighter 4 får mig att känna mig som en fjårtis igen! =)
Helt förbannat underbart.
Nåväl, såhär kul har jag inte haft på många många år, och jag har inte ens lirat spelet med någon kompis än. Alltså, jag kan inte ens samla mina tankar och börja anmärka på alla helt sanslösa detaljer som jag upptäckt i spelet. Någon gnällde på flimmer, eller tråkiga texturer eller whatever, den människan kan gå och hänga sig, för aldrig har grafiken haft så liten betydelse.

MadArab

 

Gran Turismo


Detta är fajtingspelens motsvarighet till Gran Turismo.

Captain-N

 

Virtua Fighter Today


jag_vf_005.jpgAv någon anledning har det här spelet tagit över mitt liv. Jag går upp varje morgon, brer några mackor, kokar en stor kopp kaffe och sjunker ner framför tv:n …
Jag börjar varje dag med att värma upp, detta genom att repetera Aoi:s command list. Sen övergår jag till Kumite, där jag tränar lite på att göra throw escape eller evade throw escape guard. Sen så går jag ut på nätet och läser om … just det, VF4 … En sak är säker, det är inte hälsosamt =) Det värsta är ändå att det är så jäkla roligt. Så fruktansvärt roligt. Såhär jäkla kul har inget spel varit, inte på det här sättet. Jag menar, visst, jag älskade FFVII, men inte ens då ville jag hitta alla items, förbättra mina karaktärer till det oändliga o.s.v. Varför VF4 gör att jag spenderar timmar med att perfektera en enda rörelse förstår jag verkligen inte.
Tankade hem en film på VF4 från internet. Den var ca. 20 minuter och visade någon typ av turnering. Det var en massa kidz som fightades och aldrig har jag sett så sjukt duktiga spelare. Fiifan =) Det var rätt så häftigt, i repriserna i spelet så klipptes bilder tagna med en kamera i arkadkabinettet in och man fick se spelarnas reaktioner när dom förlorade / vann. Tyvärr så var filmen på japanska så jag fattade inte ett dugg av vad som sades, men det var i alla fall en intervju med någon av spelarna.
Just nu är jag glad att det är en aning torrt med nya spel till PS2 … Jag har inte tid med något annat än VF4 och jag räknar med att det kommer att hålla mig sysselsatt ända till GTA:VC och ännu längre. Sen blir det VF4 EVO om det kommer till PS2 =)

Snart måste jag gå och lägga mig. Jag måste ju upp tidigt och spela VF4.

MadArab

 

Rolls Roycen av fightingspel


Jag blev överlycklig när VF kom till PS2 och när jag väl börjat spela det – och förstå det – jag kan helt enkelt inte ta något annat fightingspel seriöst längre. Det kanske låter hårt – för det är det – men det är inte av fri vilja. Då och då provar jag att sätta in Tekken osv igen men det slutar bara i frustration och jag går tillbaka till Rolls Roycen av fightingspel… VF. Det är en sådan känsla av hård och ändlös inlärningskurva i ett logiskt system (nitaku och optionselects) som driver mig, och andra, till att spela en spelserie som desvärre traditionellt inte får uppmärksamhet i väst.

KiwE

 

Blood – Sport.net Top 20


Virtua Fighter

jag_vf_006.jpgThe very words ”Virtua Fighter” are known as legend around the gaming world. Back in 1993 Sega were the first to create a fully 3D fighting game. Although it does look a little silly compared to games available in this day and age 13 years later, the impact it has had on fighting games, and indeed gaming in general can not be denied. Not only was it a pioneer in graphics technology, but also fighting physics as well…for the first time ever, the fighters behaved almost naturally the way normal humans would. No over-the-top special or super moves, just plain old fashioned brawling. Numerous games have followed in Virtua Fighter’s legacy, but few have been able to match it. It definitely deserves its place in the top 20, and if you’ve never played it before, then shame on you…go and try it!

Virtua Fighter 4 Evolution

jag_vf_007.jpgWhen one thinks of a perfect 3D fighting game, you would be hard pressed to look past Virtua Fighter 4: Evolution.
The series has evolved astronomically since the original game hit the arcades, but one thing hasn’t changed much: the complexity and realism of the combat.
Virtua Fighter 4: Evolution is incredibly deep and vast, and is probably the most advanced, technical and complicated 3D fighting game ever created. In the time it takes you to master every character in a lesser game, you’ll barely have mastered one character in Virtua Fighter 4: Evolution, and the technicality of each character’s fighting style is incredible. Sega paid astonishing attention to detail with every aspect of the game…the animations and graphics are absolutely superb, the sound is brilliant, and the controls are responsive and perfectly tuned. In fact, there isn’t much in Virtua Fighter 4: Evolution to complain about at all, apart from its extremely steep learning curve. It’s as close to perfect as you can get without actually being perfect. We are honestly surprised this didn’t end up ranking higher.

http://www.blood-sports.net

 


jag_vf_008.jpg

”Virtua Fighter is like sex. You can’t get good by practicing by yourself or with your relatives.”

 

Den högre nivån


25:e februari 2005 ploppade man en post på forumet Bitter Harmony om det var någon som ville spela VF i den kungliga huvudstaden. Det var den där glimten som hade gjort det, drivit mig. Glimten av den högre nivån. Hela ens TV-spelande liv så hade man ju vetat att det finns snubbar som är grymma på fightingspel och sopar mattan med en, men man har aldrig förstått varför, vart finns den här osynliga tekniken och färdigheten? Den har alltid känts så avlägsen och abstrakt.
När jag plockade upp VF4: Evo på ren impuls (”Man måste ju ha i alla fall ett fightingspel”) och satte igång träningsläget så såg jag den. Jag fick den där snabba glimten. Den högre nivån. Helt plötsligt blev den nästan påtaglig. Jag kunde inte klara av ens en tredjedel av det där träningsläget, men jag satt där och visste att om jag bara övade skulle det gå. Den högre nivån finns där. Posten på Bitter Harmony ledde mig hit och in till kanalen #vfse, vilket vidare ledde till session hemma hos Realmofjohn, där man fick möta andra människor som delade intresset och gav mig den första lektionen, där glimten blev som ett fyrverkeri när jag fick se Wuff och Shmolz spela och allt gick så fort att jag inte såg vad som hände totalt överkörd men ändå hänförd av spelet, även om jag ännu inte ens nått upp till en nivå som ens kan klassas som dålig.

jag_vf_009.jpg
Jeneric + Vanessa Lewis = sant … ända in i graven.

Med arkadsticken kom nyckeln. Efter en knapp månads plågsamt invänjande och ett karaktärsbyte till den benknäckande gudinnan Vanessa som nu kommer vara min ända in i graven så började saker och ting falla på plats och strävan efter den högre nivån blev intensivare och intensivare, samtidigt som en ohälsosam besatthet växer sig starkare och starkare tills den nästan tar över allt tankeutrymme. VF letar sig in i huvudet nästan varsomhelst och närsomhelst.
Drygt ett år efter det där inlägget på Bitter Harmony så såg jag glimten igen. Glimten av en ännu högre nivå. Efter en veckas rent slitande med att få till evade cancels, ETEG och den fördömda crouch dash fuzzy guarden som absolut aldrig ska gå så provade jag på ren impuls att bara testa ARE / VIP. Och helt plötsligt satt den. Jag trodde inte mina ögon. Efter en kvarts övande till blev jag tvungen att spela in mig själv göra den och sen testa alla alternativ, det måste ju finnas ett hål nånstans.

Blocka side kick, slå tillbaka med elbow > Evade och hook i fejset
Blocka side kick, kast > Vänsterhook rakt i ansiktet!
Blocka side kick, slå tillbaka med knäet > Evade och hook i fejset
Blocka side kick, delay attack > Hooken igen!
Blocka side kick, delay kast > Hooker drämmer in hårt

Hålet finns inte där. Den äger allt. En helt upprymd känsla når mig. Sånt här ska ju inte bara JAG kunna göra. Sånt här ser man ju bara i Lau.VF’s teknikdemonstrationer eller galna japanska matchfilmer. Leendet tar sin permanenta plats på läpparna, jag sitter sömnlös hela natten, drämmer med sticken tills och kan bara inte sluta.

Jeneric

 

Vikten av Virtua Fighter


Efter ungefär två års slentrianspelande lite av och till har jag under de sista månaderna äntligen orkat ta tag i Virtua Fighter 4: Evolution. Bara de senaste dagarna har det blivit hundratals grymma matcher mellan min Lion och min gode vän Oskars Kung Fu-bitch Lei Fei. Vad som slagit mig efter att äntligen ha satt mig in i spelet ordentligt, lärt mig mekanismerna på riktigt och börjat förstå hur det egentligen var menat att spelas så blir det alltmer uppenbart vilket jobb Sega faktiskt lagt ned på sitt mästerverk. Jag kan fortfarande klaga över den tråkiga, livlösa karaktärsdesignen. Eller den extremt nybörjarfientliga inlärningskurvan, som gör att du verkligen måste motivera dig själv att bli bra på allvar för att spelet ska ge dig någonting. Men samtidigt är det helt uppenbart att jag under alla år missförstått serien. Suzukis serie har aldrig, aldrig någonsin riktat sig till de som bara vill spela fighting “lite på skoj”, några matcher innan förfesten drar igång på allvar. Virtua Fighter är på dödligt allvar.

jag_vf_010.jpg
Virtua Fighter ÄR på dödligt allvar!

Och just därför skulle jag till och med kunna tänka mig att designen och frånvaron av flashiga rörelser är ett medvetet drag som syftar till att så att säga utestänga den publik som Sega aldrig någonsin riktat sig till. Visserligen kommer jag nog alltid föredra Namcos variant – att erbjuda flash för att fånga in de nyfikna och sedan gradvis få dem att upptäcka hur mycket mer spelet har att ge. Men Segas inställning är så hardcore, så kompromisslös, att jag ändå bubblar över av en sprittande, gränslös beundran. Varenda detalj i Virtua Fighter är polerad och putsad, övningsläget en förebild för allt annat i genren och multiplayer-striderna förmodligen det mest rättvisa flerspelarläget i något spel, någonsin. I Virtua Fighter vinner den bästa spelaren. Alltid. Antingen spelar du Virtua Fighter så som utecklarna har tänkt sig att du ska spela det, eller så spelar du det inte alls. Det tog mig två år att fatta det.

Fredrik Schaufelberger
Fajtingspels skribent i Level

 

Galet djup


VF4 Evo är det mest rättvisa och kompletta spel jag någonsin kört. Känslan är helt oöverträffad. Det är aldrig random, alla karaktärer har en chans, balansen är perfekt och djupet är galet.

Ryan Hart
(mångafaldig fajtingspels mästare i EU)

 

Xbox 360 Virtua Fighter 5


”As far as fighting games go, this is the best there is, the best there was and the best there elver will be.”

”… pretty damn close to perfection … as far as fighting games go, it’s unrivalled as the king of the genre.”

”Is the most balanced, prettiest, deepest fighitng game ever made perfection? No, but being the most balanced, prettiest and deepest fighting game is more than enough.”

”Quite simply the best fighting game there is.”

OXM360

 

”… it’s a safe bet that the game will surpass anything else we’ve seen on the 360 so far.”

”… we can’t wait to play Virtua Fighter 5 for hours and hours to greet the arrival of what we hope will be the first great beat-em-up on the 360.”

360 Gamer

 

”Looks considerably better than its PS3 rival – a flagship title at the time of its release … this version is a far more stunning endeavour.”

360

 

”Virtua Fighter 5 should prove to be yet another superb multiplayer experience.”

X-360

 

”Better quit your day job”

”There’s very little that can go wrong with this one.”

”… It’s the best fighting game ever made.”

Xbox World 360

 

Gold Award – 10, 9.5, 9.5
-EGM

 

Play Station 3 Virtua Fighter 5


”Virtua Fighter 5 is heck of a lot of fun. With established gameplay mechanics that seem to get better with age, faster movement, and strong visuals, it’s definitely one of the PS3’s better games right now.”

-IGN

 

”it (Virtua Fighter 5) looks awesome and plays equally well”

-PSM

 

”Virtua Fighter 5 is just what Play Station 3 fighting fans are itching for”

-Game Informer Online

 

”I’ll sum it up in two words: arcade perfect.”

-1UP.com

 

”Virtua Fighter 5 should give fighting game fans a good reason to strongly consider a Play Station 3 this holiday.”

-GameSpy

 

”The action in the game will play out in gorgeous fashion, thanks to stunning visuals that move smoothly and match the impressive arcade game nearly perfectly.”

-GameSpot

 

Ni styr varandra


jag_vf_013.jpg

Virtua Fighter 5 är inte spelet där du sätter i en 5 krona för att uppleva en rolls-roys. Man måste \”känna\” spelet, ska du ha lite mjölk måste du köpa hela kon. Du styr inte spelet, spelet styr inte dig, ni styr varandra. Harmoni. Med träning kommer färdighet.

lorkan

 

Det bästa Beat Em Up spelet. Någonsin.


jag_vf_014.jpg

Jag skall inte ljuga, jag har aldrig varit någon större Virtua Fighter fanatiker. Faktum är att jag helt ratade de två första spelen som jag tyckte var riktigt dåliga, del 3 till Dreamcast orkade jag spendera ungefär 5 minuter med och del 4 tyckte jag hade potential men i brist på upplåsningsbart material, samt rätt trista omgivningar och seg kontroll blev inte heller det spelet någon större favorit i mitt hem.

Men man ska aldrig ge upp hoppet, och det gjorde jag inte heller. Trots att jag ogillat samtliga fyra föregångare så såg jag ändå fram emot att få spela seriens Playstation 3-debut, och jag måste säga att det är allt jag hade hoppats att det skulle vara, och lite till.

Det jag hade förväntat var ett okej fightinglir med typisk japansk-fightinglirs design (Tekken, Soul Calibur, VF osv osv) och samma typ av upplägg. Detta har Virtua Fighter, men samtidigt är det så välutvecklat att perfektion är det enda ordet värdigt nog att förknippa det här spelet med. Det som gör VF5 så bra är svårt att säga, egentligen. Spelet har någon sorts magisk stämning från första början som är svår att sätta fingret på, det är den mysiga grafiken, de karaktäristiska slagkämparna, den fulländade kontrollen, de vackra omgivningarna, alla turneringar, versus och de väldigt snygga menyena som gör VF5 till det som det är.

Det bästa Beat Em Up spelet.
Någonsin.

Karaktärerna i ett fightingspel är alltid viktigt och VF5 levererar utan tvekan på denna punkt. Vi har klassiska karaktärer som Akira, Sarah Bryant och Vanessa plus många, många fler. Där spel som exempelvis Dead or Alive har rätt tråkiga karaktärer, erbjuder VF5 motsatsen.

För att avsluta denna korta genomgång av spelet så vill jag säga som så att Virtua Fighter 5 är ett måste i varje Playstation 3-ägares spelhylla. Det är vackert, det är roligt, det är utmanande, det är tufft, det är perfektion i sin allra mest utmärkande form.

det är perfektion i sin allra mest utmärkande form

Aunty

 

Play Station 3 Virtua Fighter 5


jag_vf_015.jpg

Den här recensionen är inte till för inbitna Virtua Fighter-virtuoser. De kommer att köpa spelet oavsett, och har antagligen ändå redan importerat både den japanska och amerikanska versionen. Om inte flugit till Japan för att testa arkadversionen. På en sann Virtua Fighter-anhängares skala är det här spelet värt minst hundra på en femgradig skala. Precis som alla tidigare Virtua Fighter.

Virtua Fighter-anhängares skala är det här spelet värt minst hundra på en femgradig skala

För det är så sant som det är sagt. Virtua Fighter är först och främst en spelserie för hardcore-spelare. Att spela Virtua Fighter om man bara testat mer publikfriande fighters är som att spela Forza eller Gran Turismo om det enda bilspel men kört är Burnout. Ingenting går så lätt som det borde och man bränner rakt in i väggen vid varje kurva. Tills man inser att det finns ett större djup här. Ingenting sker av en slump, och sakta men säkert börjar man ana det bakomliggande mönstret som leder till framgång.

Visst går det faktiskt att slumptrycka knappar precis lika bra som i vilket Dead or Alive eller Tekken som helst. Men du har inte en susning mot en spelare som verkligen vet vad han gör. Men det innebär inte att vem som helst inte kan bli hardcore. Har du bara viljan bjuder Virtua Fighter på resten. Ju mer du ger det desto mer får du tillbaka. Virtua Fighter använder inget annat än styrkorset och tre knappar – gard, slag och spark. Det kan vem som helst lära sig. Sen är det bara att ta ett steg i taget. Sakta lära sig mer. Alla kan inte bli världsbäst på en gång. Eller någonsin. Men alla kan i alla fall bli bättre. Och Virtua Fighter är så djupt att man ständigt har något mer att lära. Det är som att skala en lök, under varje lager hittar man alltid ett nytt.

Har du bara viljan bjuder Virtua Fighter på resten. Ju mer du ger det desto mer får du tillbaka

Egentligen borde Virtua Fighter 5 vara det idealiska spelet att locka nya spelare till serien. Förutom att det är ett av ett fåtal bra spel till en ny konsol så är det dessutom för kanske första gången i spelseriens historia riktigt snyggt. Bakgrunderna är välgjorda och detaljerade men egentligen inget speciellt. Karaktärerna imponerar däremot storligen. Framförallt är animationerna nästan löjligt läckra och det är en ren njutning att se två skickliga spelare drabba samman. Let’s Dance ligger i lä när det kommer till snygg koreografi om vi säger så. Trots att det inte bjuder på samma effektsökeri som till exempel Soul Calibur så är Virtua Fighter 5 utan tvekan det snyggaste fightingspel som tillverkats. Och vill man visa upp sin nya Playstation 3 för kompisarna så är det ett givet val.

jag_vf_016.jpg

Men all grannlåt till trots så lämpade sig föregångare Virtua Fighter 4 Evolution bättre för nykomlingar. Det hade nämligen ett helt otroligt bra träningsläge som tillhandahöll allt man behövde för att bli en fightingspelens Nurejev. Tja, förutom övning då. Tyvärr orkade inte Sega lägga lika ned mycket arbete den här gången. Träningsläget är klart godkänt men inte mycket mer än så. Borta är de fantastiska introduktionskurserna, likaså combo-sökmotorn.

Karriärläget hjälpte också ensamma spelare att bygga upp sina kunskaper, och även det är sämre gjort i Virtua Fighter 5. Tidigare fick man små miniuppdrag som att göra tio evades i en match och förutom att sporra till vidare spel var det också ett bra sätt att bli tvingad att öva på olika rörelser. Hela kartan är dessutom öppen redan från början vilket gör att det enda man spelar för är att höja sin ranking och köpa på sig modeattiraljer till sin karaktär. I grunden är dock upplägget detsamma. Här trycker du inte förbi någon krystad story om hur din karaktär vill hämnas sin brors död eller hitta ett magiskt svärd. Karriärläget är i stället en ren simulering av en verklig Virtua Fighter-karriär. Du går runt i olika arkadhallar, spelar turneringar och matchas mot motståndare baserade på faktiska proffsspelare.

jag_vf_019.jpg

Sett till själva grundspelet ligger årets förändringar dock i nyanserna snarare än stora svepande drag. Det har förstås tillkommit några nya karaktärer samtidigt som alla gamla – utom sumobrottaren Taka-Arashi från del tre – dyker upp igen. Den ena nykomlingen är El Blaze, en mexikansk lättviktsbrottare som kör Lucha Libre som kampstil. Tänk Rey Mysterio från WWF så är du inte helt fel ute. Eileen är en liten kinesisk flicka som är expert på monkey kung fu. I ringen är hon giftigt snabb men inte speciellt stark. De båda nya karaktärerna känns ganska väl matchade med de gamla, vilket förstås är lite av seriens kännetecken. Annat vore ju också underligt då Playstation 3-versionen baseras på version B av arkadspelet, så Sega har hunnit samla in en hel del synpunkter och matchdata från de japanska arkadspelsgudarna.

Kasten är en annan ganska märkbar förändring. Numera tar de halvannan gång så lång tid att utföra, men å andra sidan finns det en del nya kast som tar effekt omedelbart. Det ger en lite annan dynamik vilket givetvis för med sig en utveckling i taktikerna. Det finns givetvis tusentals andra små justeringar men jag har ju redan lovat att inte snöa in på sådana detaljer. Mer ointressant är i alla fall matchkommentatorerna. Jag nöjer mig med att säga att de mer bjuder på ofrivillig underhållning än något annat och de flesta lär nog stänga av dem ganska kvickt. De har en bit kvar till Arne och Ankan när det kommer till korrekt matchanalys.

jag_vf_020.jpg

Det finns bara ett sätt att säga det här och det är rakt ut – det går inte att spela Virtua Fighter 5 online. Men det gör inget. Alla som lärt sig lite mer än det allra mest grundläggande inser nämligen att en fördröjning på så lite som en sextiondels sekund fullständigt skulle rubba spelets balans. Ni andra får helt enkelt lov att ta mig på mitt ord. Däremot finns det ju så mycket mer Sega kunde ha gjort med onlinefunktionaliteten, bara topplistor hade gett en hel del. VF.TV heter en funktion där man kan se på repriser av massa toppmatcher och det är jättebra om man vill lära sig mer om spelet eller bara njuta av en schysst batalj. Men hur mycket tuffare hade det inte varit om man hade kunnat spela in sina egna matcher och dela med sig av dem online? Det hade kunnat bli lite av ett Youtube för Virtua Fighter-narkomaner.

Det är en skröna att man måste dedicera all ledig tid för att kunna ha kul med Virtua Fighter. Grunderna är inte nämnvärt svårare att lära sig än i något annat spel, skillnaden är bara att det finns mer att få ut om man är sugen på det

Men trots att Sega har slarvat med kringdetaljerna så betyder inte det att själva grundspelet inte är så nära perfektion det går att komma. Virtua Fighter 5 är inte spelet man plockar fram på en efterfest om man bara vill ha lite röj, men vem som helst kan faktiskt lära sig njuta av det. Det är en skröna att man måste dedicera all ledig tid för att kunna ha kul med Virtua Fighter. Grunderna är inte nämnvärt svårare att lära sig än i något annat spel, skillnaden är bara att det finns mer att få ut om man är sugen på det. Men Virtua Fighter ställer ändå krav. Inte bara på dig, utan på din bekantskapskrets. Det är inget för en ensam spelare i längden. Bor du i en större stad lär du nog hitta liksinnade hyfsat lätt men det är betydligt mindre muntert om du är den enda Virtua Fighter-spelaren i Bjurträsk. Vill du verkligen ha ut något av spelet i så fall får du lov att flytta. Förslagsvis till en japansk arkadhall.

lictor
http://www.hype.se

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: